"Nej vännen, det är jag som har ritat dem"

Hej på er. Idag blir det ett deppigare inlägg men jag kände att det nu är dags att dela med mig av mina tankar och känslor kring min mormors bortgång. Visserligen är det ungefär ett och ett halvt år sedan hon gick bort men saknaden är lika stor nu som den var då. 
 
Enda sedan jag var liten har jag alltid haft bra kontakt med min mormor och vi var hos henne flera gånger i  veckan. Hon var en väldigt glad kvinna som hade nära till skratt men som också oroade sig för mycket om både stora och små saker. Min mormor och morfar skiljde sig när min mamma var liten så de har aldrig levt tillsammans under min uppväxt. Jag och min mormor kunde prata om allt med varandra. Jag älskade när hon berättade historier från hennes liv främst från hennes yngre dar då hon bland annat var sömmerska här i Umeå. Hon var även en samlare, det vill säga att hon hade väldigt mycket saker som gamla böcker, tavlor och porslin i sin lägenhet som jag nyfiket gick runt och tittade i/på. 
 
Min mormor blev sjuk hösten då jag började nian. Hon fick cancer i lungorna som sedan spred sig i hela hennes kropp. Hon hamnade till slut på ett hem där hon tillbringade sina sista veckor. Jag har ett väldigt starkt minne när jag och min familj hälsade på henne där en gång cirka två veckor innan hon gick bort. På en hylla i hennes rum hade hon satt upp teckningar som såg ut att vara ritade av ett barn. Jag minns att jag frågade "Mormor, har du fått teckningar av Sally eller Leon?". Sally och Leon är två av mina kusinbarn. Hon svarade med att först skratta men sen så öppnade hon munnen och sa "Nej vännen, det är jag som har ritat dem" och så visade hon med händerna samtidigt som hon berättade att hon hade fått rita samtidigt som hon blundade. Detta var sista gången jag pratade med min mormor innan hon till slut inte kunde prata längre. Dagen innan nyårsafton 2015 somnade hon in.
 
Jag saknar min mormor så otorligt mycket. Jag saknar främst att få åka till henne bara för att fika och småprata i en timme eller två. Jag saknar att höra hennes röst och när hon säger "Vilma, ta hand om dig" eller "Vilma, var försiktig". Jag saknar att se hennes ansikte och höra henne skratta. Jag saknar den underbara doften som var i hennes lägenhet. Jag saknar hennes varma kramar. Men jag vet att vi en dag kommer ses igen, även fast det ibland gör så obeskrivligt ont ♥
 
Bjuder på ytterligare en bild på blommorna jag fotade för några dagar sedan.:)
 
 

Kommentarer

Innan du kommenterar:
- Jag fotograferar med Nikon D3100
- Kopiering av mina bilder är ej tillåtet
- Jag redigerar mina bilder i GIMP
- Under kategorin Frågor/Svar hittar du återkommande frågor


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Mitt namn är Vilma Enquist och jag är 17 år. Jag bor för nuvarande i Umeå och pluggar samhällsprogrammet vid Midgård. Min stora passion i livet är fotografering och allt som har med det att göra. Men jag tycker även om att mysa framför en bra serie, umgås med människor, titta på hockey och hänga i kyrkan. Min dröm är att bli fotograf och starta ett eget fotoföretag. Jag har stark tro på Jesus och tillbringar därför mycket av min tid i min kyrka. I min blogg får du följa mitt stora fotointresse samt se hur mitt liv kan se ut. Välkommen till min värld!
Kontakt: vilmaalvinablogg@gmail.com